Tunnelbanefrågan

Trevligt med kommentarer på det man skrivit. Jag inser att de timmar jag lagt ned inte på något sätt räcker till. Kanske skulle man sätta sig ned och inse att man inte håller måttet för en grundläggande examen och ta spaken i vänster hand. Spaken är inget annat än den styrspak som leder tunnelbanan frammåt och får folk att färdas i cirka sjuttio kilometer i timmen mellan stationerna. Alltså mitt jobb. Men jag är envis, och dumdristig. Att vägra vara idiot är min största fördel, trots att det bevisats mer än önskavärt att så är fallet. Att jag är en idiot. När handledaren undrar om det man skrivit fortfarande är ett utkast eller faktiskt är något som man tänker sig att avhandlingen skall vara, så undrar man försynt om de etthundra timmarna var värda sitt blod. När farsan klipper hela verket i knävecken, undrar man om det fanns någon poäng med detta sjösättande. Men jag kan inte med att köra Er till jobbet, eller hem, eller till festen, eller till affärn eller vart fan Ni nu skall. Jag kör bra och mjukt, dessutom håller jag tidtabellen men jag är för mycket idiot för att göra det till mitt liv.

Middag på lokal

Jag skulle till att träffa Blondie härom kvällen och blev nära kvarten sen. Klockan i den digitala burken går allstå för långsamt. Broder Dovas blev glatt överraskad när de gamla parhästarna slog sig ned vid ett utav hans rödflagnade bord och beställde ett par flaskor öl. Efter någon cigarett eller två skiftade Blondies humör och ansikte till en liten klagans klocka eftersom det inte blivit någon middag och det varit så mycket i skolan och räkningarna kom men inga pengar hade hon. Jag skämdes en aning över förra helgen och mitt barnsliga humör då så jag erbjöd mig betala en pizza eller liknande, vilket gav henne vittring, och med en väl tränad min och huvudrörelse såg hon både lite besviken och hoppfull ut, jag har aldrig lyckats med det själv men vet mycket väl att det betyder att insatsen är för låg. Pizza, jojo.

Efter en halvtimme fann jag mig själv och Blondie sittandes på spansk trattoria med fyra rätter tapas och en flaska vin mellan oss. Jag var inte begiven på läckerheterna men faten tömdes ett efter ett. Vinet blev min fägring. Därefter fann jag på att vi skulle spela ett parti billjard. Nå, det blev en öl till den räkningen också. Men det är inte ofta jag bjuder så jag fann nöje i detta upptåg. Men goda vännen M får ingen gammal arméhjälm i födelsedags present efter den kvällen. Men konsumtionsvaror duger gott som gåva till den familjen.

Nu ska jag hitta en Strindberg och läska mig lite.

Värd

Nå, nu rusar timmen allt närmre. Inlämning av uppsats kan inte längre skjutas på framtiden. Den skall levereras och granskas och dom skall fällas i målet. Skriv om skiten, det här håller inte. Välkommen tillbaka nästa termin, när du inte har några studiemedel kvar din ynkliga jävel.

Så var det ju saknaden också, som gör mig sjuk. Så helgens små sammanbrott. Vilket liv man väljer att leva. Men så idag fick jag besök av en hemlig gäst. Städade alla mina 27 kvadrat meter med mopp och balja, gnuggade badkaret skinande rent med lösningsmedel och slängde sopor. Det är fint med besök ibland, det blir så ensamt här tycker jag ofta. Man lever genom internet, pratar med folk där och utväxlar korta meddelanden, men det blir inte samma sak som den fysiska närvaron av en annan person. Att duka upp ett sent mackbord med té och kaffe, dryfta enkla spörsmål med varandra, det är inte så dumt det. Fan bättre än smileys, frågetecken och uttryck som lol och brb. Dessutom fann jag en viss tillfredställelse i att bädda rent, ordna med sovplats och fylla kylen med förnödenheter. Vara värd. Här ligger jag och är värd, om man så vill.

Om några timmar, när solen gått upp bakom molntäcket och silar ett avmätt grått ljus in genom mitt fönster, är det dags att gå upp och fara till arkivet. Men innan dess ska jag ta en pris snus och sträcka ut benen under det rena täcket och känna hur nikotinet sprider sig med blodet ned i fötterna och upp igen. Man får hoppas man drömmer något lustigt, för omväxlingens skull.

Saknad

Saknad är en riktig liten giftagg, ett litet törnblomster i sinnet. Det lever inuti en som ett virus, en parasit, som förlamar och håller tillbaka. Det smakar surt som en uppstötning och har en förmåga att fortplanta sig genom ens biologi och kläcka nya små törntaggar. Men nu drar jag den ut, med alla taggar, krokar och sur vävnad gör jag våld på mig själv och sliter saken ur mig. Det skall bli ett nöje och lättnad att se den sprattla, försöka få fäste och rot, men snart dö ut. Likt ett grånande minne förpassas till historiens dagar.

Konungen är homosexuell!

Sa Tage Erlander när affären mellan direktör Haijby och Gustav V inte längre gick att dölja för övriga i den socialdemokratiska partiledningen. Det tyckte jag var en både informativ och välfunnen utsaga av Tage.

Kostymerad

Det har varit en händelserik avslutning på November, dristar jag mig till att kommentera månaden som gick. Lilla farmor, eller lilla fågel, gick bort och vi hade begravning i ett litet kapell i en kyrka på en utav söders kullar. Det stod en liten vit kista omringad av stolar inne i den ovala salen. Vi var endast ett sex personer stort sällskap som satt med lite stela, undvikande, blickar runt kistan, i kostymer och svarta långklänningar. Först spelades Dan Anderssons ´Omkring tiggarn från Luossa`, tror jag det var. Den har ett drag av bottenlös saknad.

"Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt."

Dan summerade vad jag själv kände där framför kistan. Sedan tog den frodiga blonda prästen sats och lade ut texten om en död hon aldrig träffat i livet. Jag misströstade lite eftersom det blir lite av ett skådespel och prästen får en huvudroll som man inte riktigt kan förlika sig med. Men så var det dags att gå fram till kistan. Vi gick två och två och jag kom sist fram med mor min. Då tog hon med gråten stockande i halsen till orda och tog farväl av farmor. Jag blev lite tagen och förvånad och hann tänka att fan ska det bli ett tal här också, måste jag lyssna mig igenom det också. Så var det slutligen min tur. När jag stod där så insåg jag med klarhet att farmor faktiskt var död. Det hade inte trängt in tidigare. Inga fler resor till farsta med tårta. Inga fler träffar hemma hos mor eller far där hon skulle komma i sin rullstol och sitta med vid bordet. Så mindes jag henne som hon var förr också. En spänstig gumma på cykel med ett skarpt intellekt och fotografiskt minne. Så kunde jag äntligen brista i gråt där framför kistan och ge henne en första och sista ros.

Bara några dagar senare var det dags för vigsel. Den här gången innehade jag själv huvudrollen och klädde mig i min enda kostym, kritstrecks randig från någon billig klädkedja. Till det en svart skjorta och en egentillvekad vit krage. Jag har visst förlagt min bibel, eller så ligger den i någon kartong på vinden, och fick således ta hjälp av kära vännen M som kom glad och med ett yrväder en regntung novembereftermiddag med en guldbladad bibel runt halsen.
Sagt och gjort åkte jag iväg till paret som var föremål för denna oheliga vigsel med adress på Sveavägen. Prästen fick på gammalt manér en eller två supar och valde ut ett stycke ur Johannesbrevet att läsa samt gjorde en liten körlista och försökte dra sig till minnet vad en präst faktiskt säger i dessa liturgiska samanhang. Därefter skedde själva vigseln med undertecknad som präst och inför tre vittnen i ett vardagsrum, för kvällen upplyst av en brasa i öppna spisen. De unga tu, som jag envist kallade paret under kvällen trots att det är tjugo år som skiljer dem åt och den ena kan knappast längre kallas för ung, bytte ringar med inskriptioner och kysstes innerligt. Jag kommer med all sannolikhet att få agera psykolog och skilsmässoadvokat också då förnuftet hinner ikapp dem båda, men den dagen ligger förstås höljd i framtidens grumliga dy. När detta var överståndet bjöd värdparet på sockerkaka och starköl. Voila!

Nu längtar jag efter en person som jag önskar kunde ta mig bort från den här stadens virvlar och ut på något litet äventyr, i all stillhet. En biltur kanske, bort ett slag från dårhuset och dödergöken. Kanske till Höganäs, där har jag minnet av en billig kostymhandlare med kvalité på svidarna. Dit kan vi åka, så får jag mig en ny kostym. Jag behöver verkligen en ny kostym. Men Blondie är så upptagen jämt och någon annan har jag inte lust att åka dit med.

Så blev November till December och Stockholm är kallt. Den lilla staden på vattnet.

Blondie

För inte så länge sedan var jag tvungen att noppa långa blonda hårstrån från mina kläder när jag hade tvättat och torktumlat dem. Nu är det sällan jag hittar några. Det kan spritta till lite i tanken om jag får syn på ett. Märkligt hur snabbt små spår försvinner. Synd att föreningen köpt in så effektiva maskiner som suddar ut minnen så bra. Det var ett trevligt noppande, om än förbannat tidsödande.

Att söka sova

Det är lite dåligt med nattsömnen. Jag hittade ett pack Valerina i skåpet. En tablett saknades och jag minns väl när jag köpte den där asken på apoteket för ett antal år sedan efter att ha konsulterat en expedit. Hon ville dock mena att det gick lika så gott att dricka en öl innan man gick till sängs eftersom humle tydligen är sövande. Det bar sig inte bättre än att jag köpte loss lite Valerina Natt och tog den där tabletten när skymningen föll. Jag som aldrig tar någon medicin efter att ha varit uppväxt på Bricanyl och Pulmicort blir nervös av dylika saker och den där tabletten höll mig vaken genom hela natten i spänd väntan på dess verkan.

Nattsömnen är dock i symbios med tankarna och nervlivet. Jag har kanske lite åt nerverna till , som man sa förr. I dessa tider av kärlekskval och små hål i det själsliga som söker fyllning så är det klart att den av Gud givna och av Socialstyrelsen rekomenderade sömnen, blir lidande. I den grad sömn lider, vill säga. Det är således det som händer om dagen som kommer om natten. Detta aber att mänskligheten brottas med samma kärnproblem sedan istiden gör en lite förvånad. Homo sapiens sapiens tycks ha någon medfödd deffekt. Att skapa samhällen med legeslativa system, infrastruktur och samhällsordning i allmänhet faller sig ganska naturligt, kanske till och med är ett inbyggt behov, medans de personliga relationerna i det lilla ofta är oss övermäktiga. Att romariket skulle byggas kunde man enas om, kärleken till staten, landet och riket var ingen stor tvistefråga men den kärleken förmådde inte mäniskor att känna mer kärlek till sin nästa än Bibeln lyckats med. Det sociala arvet är inte vilken klass man tillhör och dras med utan oförmågan att vara social.

Det är så när man har dålig nattsömn, man funderar i cirkelresonemang. Lite som en Hindu. Men så är kärleken smärtsam också och den klena tröst man kan se fram emot är den dag man blir impotent. Tydligen skall lusten försvinna ur kroppen och en ny klarhet infinna sig.

Så ligger jag här då i min IKEA soffa med ett glas vatten och väntar på att bli impotent.

I väntrummet




Att vänta på att någon ska gå hädan är en märklig känsla. En farmor som ligger ensam i ett kalt rum med vitmålade väggar, stel i sin säng som är flera gånger större än hon själv. Hon är som en liten fågelunge, utan tänder och huvudet för stort för kroppen. Där ligger hon och väntar. Hon vet inte längre hur man sväljer, det torde vara bland det sista som försvinner, själva sväljreflexen. Utan den inget vatten, utan vatten bryts den biologiska organismen snabbt ned. Det kommer en svart sköterska eller en vit långhårig skötare och vänder henne en gång i timmen. Senast jag var där hade dem försökt få i henne lite pudding som runnit ur den lilla fågelmunnen och bildat fläckar på haklappen. Hon tittade men det fanns ingen rörelse i ögonen, de tycktes inte riktigt kunna se. Men så plötsligt fick hon lite hicka. En svag skälvning genom kroppen förnamns men upphörde strax igen. Kindbenen stod ut som tältpinnar mellan käken och kraniet. Jag skämdes för jag var bakfull. Eller så skäms jag nu över minnet av att jag var det.

Vi skulle säga hej då till henne i det där rummet medans det mörknade ute. Jag gjorde det först. Ett enkelt hej då farmor och en lätt puss. Hon var varm om kinden, livet fanns där i ådrorna. Jag vet att det är hennes envishet, hon ger inte upp. Döden har velat räkna in henne många gånger men hon vägrar, trycker emot, troligen på rent djävulskap. Vi gick ut i korridoren utanför och väntade på pappa som skulle få en stund själv med henne. Korridoren är lysande gul och rummen man passerar har dörrarna öppna. Från rummen hördes musik, Idol var på TV. Ett burkigt skrålande. Vid hissen, där jag blev ståendes i väntan, har dem satt en plastplatta över upp- och nedknappen och borrat små hål i den så att man bara kan komma åt att trycka om man använder en blyertspenna som är placerad på ett dolt ställe. Det är således rymningssäkert, för de flesta boende. Vi åkte och fikade och pratade om vardag.

Nu sitter jag och väntar på det där samtalet. Jo det är så att farmor har...

Det tär. Jag märkte det inte först men det smärtar mig, denna väntan. Jag är liksom där med henne, den lilla fågeln och jag i väntrummet. I väntan på att få skiljas av något som för oss är oförklarligt. Men varje minut i det där väntrummet är troligen också en seger för henne.

Även om det ger henne lite hicka.

Esam är svag



Såsom singel och ensamboende har jag en profil på en utav nätets dateingsidor. En marknadsplats för ensamma mäniskor som söker kontakt. Det är således inte längre mode att betala för en annons i någon lokal blaska och hoppas att flicka möter kort tjock icke rökande med smak för höstpromenader pojke längre. Jag tittade av en händelse på mitt kontoutdrag och såg till min fasa att denna sida, som jag lagt upp mig på likt vilken prostituerad som hellst med förljugen marknadsföring och bilder, kostat 534 kronor sedan i början av september. Det kostar nämligen att vara fullvärdig medlem och ha tillgång till ett antal funktioner såsom att kunna skicka små meddelanden till varandra eller färdigskrivna komplimanger av typen "Du smälter mig som is" och "Frestande som jordgubbar" som sidans support snickrat ihop. Det kostar även att kunna skriva små korta publika inlägg som ses av alla som just i det ögonblicket och under en minut frammåt ägnar sidan uppmärksamhet. Det erbjuds även en enkel chat funktion där man kan dryfta väder och få tips på barnuppfostran.

Vad har jag, en hugad ung man, fått ut av denna sida som kostat mig närmare en hyresavi?
Två dejter faktiskt. En polis och en lärarinna. Polisen och jag drack tre öl var vilket slutade på cirka 170 kronor, lärarinnan ville prommenera och prata om sin släkt så det var ett billigt nöje. Det blev ingen andra dejt med någon utav dem eftersom ingen svarar när jag ringer. 704 kronor har således sidan kostat mig hittills och jag kan inte låta bli att tycka att det är för dyrt. Jag råkade dessutom i något ögonblick av oförstånd skriva ett sådant där publikt inlägg som lydde "Här har ni en kille med balle". Ordet balle är inte förenligt med sidans allmänna regler och ansågs vara "oacceptabelt språkbruk" vilket har lett till avstängning under närmsta veckorna vad gäller inlägg.

Det är allstå ett jävla ocker som denna lilla fascistiska värld med dess språkpoliser utövar. Att vara prostituerad kan jag nog fördra, det är månne alla någon del av sitt liv, men att betala hutlöst för det tycker författaren vara att se skam gå på torra land.

Att flyga

Hur det nu var så skulle jag göra mig ett ärende ner till Grekland och ön Kreta. Det är en flygning på cirka fyra timmar med ett billigt flygbolag. Maten ombord kostar 140 kronor extra, en lunch på Mäster Anders, kokt gädda med en pilsner, kostar ungefär lika mycket. Väl uppe i luften dukades lunchen fram. Det bjöds pepparbiff, en allroundkryddad köttfärs formad som fast avföring, potatis och en bearnaiskräm. Till efterrätt en chocklad dröm och kaffe. Bröd delas ut och ett lurpack smör finns att bre på för den hugade. Drycken ingår inte varför man blir skyldig ytterligare för denna. Ett paket finns till utförsäljning och består av en appertiff, rött eller vitt vin och en avec till kaffet, alltsamans för 110 kronor. Vill man tillexempel ha en gin och tonic före maten så ingår ginet i paketet men inte tonicen varför denna blir ett ytterligare påslag om cirka 20 kronor. Underhållningen ombord består av en liten teveapparat monterad någon halvmeter snett ovanför huvudet på resenärerna och i denna bilderburk visas tecknad film, men för att höra de dubbade rösterna krävs ett par hörlurar som kotar 50 kronor. Dessa är återanvändningsbara på flygresan hem och bolaget har även vissa radiokanaler man kan lyssna till. Det finns schlager och popmusik att välja på.

En lunch med lite dryck och musik kostar således 320 kronor. Rikskuponger tar dem inte men det går bra att betala i Euro mot bolagets egna växelkurs.

Test

Detta mitt första inlägg är endast ett försök att se hur det hela ter sig i den elektroniska världen. Men jag har äntrat 2000-talet tillslut efter mycken skepsis.