Tunnelbanefrågan

Trevligt med kommentarer på det man skrivit. Jag inser att de timmar jag lagt ned inte på något sätt räcker till. Kanske skulle man sätta sig ned och inse att man inte håller måttet för en grundläggande examen och ta spaken i vänster hand. Spaken är inget annat än den styrspak som leder tunnelbanan frammåt och får folk att färdas i cirka sjuttio kilometer i timmen mellan stationerna. Alltså mitt jobb. Men jag är envis, och dumdristig. Att vägra vara idiot är min största fördel, trots att det bevisats mer än önskavärt att så är fallet. Att jag är en idiot. När handledaren undrar om det man skrivit fortfarande är ett utkast eller faktiskt är något som man tänker sig att avhandlingen skall vara, så undrar man försynt om de etthundra timmarna var värda sitt blod. När farsan klipper hela verket i knävecken, undrar man om det fanns någon poäng med detta sjösättande. Men jag kan inte med att köra Er till jobbet, eller hem, eller till festen, eller till affärn eller vart fan Ni nu skall. Jag kör bra och mjukt, dessutom håller jag tidtabellen men jag är för mycket idiot för att göra det till mitt liv.

Middag på lokal

Jag skulle till att träffa Blondie härom kvällen och blev nära kvarten sen. Klockan i den digitala burken går allstå för långsamt. Broder Dovas blev glatt överraskad när de gamla parhästarna slog sig ned vid ett utav hans rödflagnade bord och beställde ett par flaskor öl. Efter någon cigarett eller två skiftade Blondies humör och ansikte till en liten klagans klocka eftersom det inte blivit någon middag och det varit så mycket i skolan och räkningarna kom men inga pengar hade hon. Jag skämdes en aning över förra helgen och mitt barnsliga humör då så jag erbjöd mig betala en pizza eller liknande, vilket gav henne vittring, och med en väl tränad min och huvudrörelse såg hon både lite besviken och hoppfull ut, jag har aldrig lyckats med det själv men vet mycket väl att det betyder att insatsen är för låg. Pizza, jojo.

Efter en halvtimme fann jag mig själv och Blondie sittandes på spansk trattoria med fyra rätter tapas och en flaska vin mellan oss. Jag var inte begiven på läckerheterna men faten tömdes ett efter ett. Vinet blev min fägring. Därefter fann jag på att vi skulle spela ett parti billjard. Nå, det blev en öl till den räkningen också. Men det är inte ofta jag bjuder så jag fann nöje i detta upptåg. Men goda vännen M får ingen gammal arméhjälm i födelsedags present efter den kvällen. Men konsumtionsvaror duger gott som gåva till den familjen.

Nu ska jag hitta en Strindberg och läska mig lite.

Värd

Nå, nu rusar timmen allt närmre. Inlämning av uppsats kan inte längre skjutas på framtiden. Den skall levereras och granskas och dom skall fällas i målet. Skriv om skiten, det här håller inte. Välkommen tillbaka nästa termin, när du inte har några studiemedel kvar din ynkliga jävel.

Så var det ju saknaden också, som gör mig sjuk. Så helgens små sammanbrott. Vilket liv man väljer att leva. Men så idag fick jag besök av en hemlig gäst. Städade alla mina 27 kvadrat meter med mopp och balja, gnuggade badkaret skinande rent med lösningsmedel och slängde sopor. Det är fint med besök ibland, det blir så ensamt här tycker jag ofta. Man lever genom internet, pratar med folk där och utväxlar korta meddelanden, men det blir inte samma sak som den fysiska närvaron av en annan person. Att duka upp ett sent mackbord med té och kaffe, dryfta enkla spörsmål med varandra, det är inte så dumt det. Fan bättre än smileys, frågetecken och uttryck som lol och brb. Dessutom fann jag en viss tillfredställelse i att bädda rent, ordna med sovplats och fylla kylen med förnödenheter. Vara värd. Här ligger jag och är värd, om man så vill.

Om några timmar, när solen gått upp bakom molntäcket och silar ett avmätt grått ljus in genom mitt fönster, är det dags att gå upp och fara till arkivet. Men innan dess ska jag ta en pris snus och sträcka ut benen under det rena täcket och känna hur nikotinet sprider sig med blodet ned i fötterna och upp igen. Man får hoppas man drömmer något lustigt, för omväxlingens skull.

Saknad

Saknad är en riktig liten giftagg, ett litet törnblomster i sinnet. Det lever inuti en som ett virus, en parasit, som förlamar och håller tillbaka. Det smakar surt som en uppstötning och har en förmåga att fortplanta sig genom ens biologi och kläcka nya små törntaggar. Men nu drar jag den ut, med alla taggar, krokar och sur vävnad gör jag våld på mig själv och sliter saken ur mig. Det skall bli ett nöje och lättnad att se den sprattla, försöka få fäste och rot, men snart dö ut. Likt ett grånande minne förpassas till historiens dagar.

Konungen är homosexuell!

Sa Tage Erlander när affären mellan direktör Haijby och Gustav V inte längre gick att dölja för övriga i den socialdemokratiska partiledningen. Det tyckte jag var en både informativ och välfunnen utsaga av Tage.

Kostymerad

Det har varit en händelserik avslutning på November, dristar jag mig till att kommentera månaden som gick. Lilla farmor, eller lilla fågel, gick bort och vi hade begravning i ett litet kapell i en kyrka på en utav söders kullar. Det stod en liten vit kista omringad av stolar inne i den ovala salen. Vi var endast ett sex personer stort sällskap som satt med lite stela, undvikande, blickar runt kistan, i kostymer och svarta långklänningar. Först spelades Dan Anderssons ´Omkring tiggarn från Luossa`, tror jag det var. Den har ett drag av bottenlös saknad.

"Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt."

Dan summerade vad jag själv kände där framför kistan. Sedan tog den frodiga blonda prästen sats och lade ut texten om en död hon aldrig träffat i livet. Jag misströstade lite eftersom det blir lite av ett skådespel och prästen får en huvudroll som man inte riktigt kan förlika sig med. Men så var det dags att gå fram till kistan. Vi gick två och två och jag kom sist fram med mor min. Då tog hon med gråten stockande i halsen till orda och tog farväl av farmor. Jag blev lite tagen och förvånad och hann tänka att fan ska det bli ett tal här också, måste jag lyssna mig igenom det också. Så var det slutligen min tur. När jag stod där så insåg jag med klarhet att farmor faktiskt var död. Det hade inte trängt in tidigare. Inga fler resor till farsta med tårta. Inga fler träffar hemma hos mor eller far där hon skulle komma i sin rullstol och sitta med vid bordet. Så mindes jag henne som hon var förr också. En spänstig gumma på cykel med ett skarpt intellekt och fotografiskt minne. Så kunde jag äntligen brista i gråt där framför kistan och ge henne en första och sista ros.

Bara några dagar senare var det dags för vigsel. Den här gången innehade jag själv huvudrollen och klädde mig i min enda kostym, kritstrecks randig från någon billig klädkedja. Till det en svart skjorta och en egentillvekad vit krage. Jag har visst förlagt min bibel, eller så ligger den i någon kartong på vinden, och fick således ta hjälp av kära vännen M som kom glad och med ett yrväder en regntung novembereftermiddag med en guldbladad bibel runt halsen.
Sagt och gjort åkte jag iväg till paret som var föremål för denna oheliga vigsel med adress på Sveavägen. Prästen fick på gammalt manér en eller två supar och valde ut ett stycke ur Johannesbrevet att läsa samt gjorde en liten körlista och försökte dra sig till minnet vad en präst faktiskt säger i dessa liturgiska samanhang. Därefter skedde själva vigseln med undertecknad som präst och inför tre vittnen i ett vardagsrum, för kvällen upplyst av en brasa i öppna spisen. De unga tu, som jag envist kallade paret under kvällen trots att det är tjugo år som skiljer dem åt och den ena kan knappast längre kallas för ung, bytte ringar med inskriptioner och kysstes innerligt. Jag kommer med all sannolikhet att få agera psykolog och skilsmässoadvokat också då förnuftet hinner ikapp dem båda, men den dagen ligger förstås höljd i framtidens grumliga dy. När detta var överståndet bjöd värdparet på sockerkaka och starköl. Voila!

Nu längtar jag efter en person som jag önskar kunde ta mig bort från den här stadens virvlar och ut på något litet äventyr, i all stillhet. En biltur kanske, bort ett slag från dårhuset och dödergöken. Kanske till Höganäs, där har jag minnet av en billig kostymhandlare med kvalité på svidarna. Dit kan vi åka, så får jag mig en ny kostym. Jag behöver verkligen en ny kostym. Men Blondie är så upptagen jämt och någon annan har jag inte lust att åka dit med.

Så blev November till December och Stockholm är kallt. Den lilla staden på vattnet.