Kostymerad

Det har varit en händelserik avslutning på November, dristar jag mig till att kommentera månaden som gick. Lilla farmor, eller lilla fågel, gick bort och vi hade begravning i ett litet kapell i en kyrka på en utav söders kullar. Det stod en liten vit kista omringad av stolar inne i den ovala salen. Vi var endast ett sex personer stort sällskap som satt med lite stela, undvikande, blickar runt kistan, i kostymer och svarta långklänningar. Först spelades Dan Anderssons ´Omkring tiggarn från Luossa`, tror jag det var. Den har ett drag av bottenlös saknad.

"Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt."

Dan summerade vad jag själv kände där framför kistan. Sedan tog den frodiga blonda prästen sats och lade ut texten om en död hon aldrig träffat i livet. Jag misströstade lite eftersom det blir lite av ett skådespel och prästen får en huvudroll som man inte riktigt kan förlika sig med. Men så var det dags att gå fram till kistan. Vi gick två och två och jag kom sist fram med mor min. Då tog hon med gråten stockande i halsen till orda och tog farväl av farmor. Jag blev lite tagen och förvånad och hann tänka att fan ska det bli ett tal här också, måste jag lyssna mig igenom det också. Så var det slutligen min tur. När jag stod där så insåg jag med klarhet att farmor faktiskt var död. Det hade inte trängt in tidigare. Inga fler resor till farsta med tårta. Inga fler träffar hemma hos mor eller far där hon skulle komma i sin rullstol och sitta med vid bordet. Så mindes jag henne som hon var förr också. En spänstig gumma på cykel med ett skarpt intellekt och fotografiskt minne. Så kunde jag äntligen brista i gråt där framför kistan och ge henne en första och sista ros.

Bara några dagar senare var det dags för vigsel. Den här gången innehade jag själv huvudrollen och klädde mig i min enda kostym, kritstrecks randig från någon billig klädkedja. Till det en svart skjorta och en egentillvekad vit krage. Jag har visst förlagt min bibel, eller så ligger den i någon kartong på vinden, och fick således ta hjälp av kära vännen M som kom glad och med ett yrväder en regntung novembereftermiddag med en guldbladad bibel runt halsen.
Sagt och gjort åkte jag iväg till paret som var föremål för denna oheliga vigsel med adress på Sveavägen. Prästen fick på gammalt manér en eller två supar och valde ut ett stycke ur Johannesbrevet att läsa samt gjorde en liten körlista och försökte dra sig till minnet vad en präst faktiskt säger i dessa liturgiska samanhang. Därefter skedde själva vigseln med undertecknad som präst och inför tre vittnen i ett vardagsrum, för kvällen upplyst av en brasa i öppna spisen. De unga tu, som jag envist kallade paret under kvällen trots att det är tjugo år som skiljer dem åt och den ena kan knappast längre kallas för ung, bytte ringar med inskriptioner och kysstes innerligt. Jag kommer med all sannolikhet att få agera psykolog och skilsmässoadvokat också då förnuftet hinner ikapp dem båda, men den dagen ligger förstås höljd i framtidens grumliga dy. När detta var överståndet bjöd värdparet på sockerkaka och starköl. Voila!

Nu längtar jag efter en person som jag önskar kunde ta mig bort från den här stadens virvlar och ut på något litet äventyr, i all stillhet. En biltur kanske, bort ett slag från dårhuset och dödergöken. Kanske till Höganäs, där har jag minnet av en billig kostymhandlare med kvalité på svidarna. Dit kan vi åka, så får jag mig en ny kostym. Jag behöver verkligen en ny kostym. Men Blondie är så upptagen jämt och någon annan har jag inte lust att åka dit med.

Så blev November till December och Stockholm är kallt. Den lilla staden på vattnet.