I väntrummet




Att vänta på att någon ska gå hädan är en märklig känsla. En farmor som ligger ensam i ett kalt rum med vitmålade väggar, stel i sin säng som är flera gånger större än hon själv. Hon är som en liten fågelunge, utan tänder och huvudet för stort för kroppen. Där ligger hon och väntar. Hon vet inte längre hur man sväljer, det torde vara bland det sista som försvinner, själva sväljreflexen. Utan den inget vatten, utan vatten bryts den biologiska organismen snabbt ned. Det kommer en svart sköterska eller en vit långhårig skötare och vänder henne en gång i timmen. Senast jag var där hade dem försökt få i henne lite pudding som runnit ur den lilla fågelmunnen och bildat fläckar på haklappen. Hon tittade men det fanns ingen rörelse i ögonen, de tycktes inte riktigt kunna se. Men så plötsligt fick hon lite hicka. En svag skälvning genom kroppen förnamns men upphörde strax igen. Kindbenen stod ut som tältpinnar mellan käken och kraniet. Jag skämdes för jag var bakfull. Eller så skäms jag nu över minnet av att jag var det.

Vi skulle säga hej då till henne i det där rummet medans det mörknade ute. Jag gjorde det först. Ett enkelt hej då farmor och en lätt puss. Hon var varm om kinden, livet fanns där i ådrorna. Jag vet att det är hennes envishet, hon ger inte upp. Döden har velat räkna in henne många gånger men hon vägrar, trycker emot, troligen på rent djävulskap. Vi gick ut i korridoren utanför och väntade på pappa som skulle få en stund själv med henne. Korridoren är lysande gul och rummen man passerar har dörrarna öppna. Från rummen hördes musik, Idol var på TV. Ett burkigt skrålande. Vid hissen, där jag blev ståendes i väntan, har dem satt en plastplatta över upp- och nedknappen och borrat små hål i den så att man bara kan komma åt att trycka om man använder en blyertspenna som är placerad på ett dolt ställe. Det är således rymningssäkert, för de flesta boende. Vi åkte och fikade och pratade om vardag.

Nu sitter jag och väntar på det där samtalet. Jo det är så att farmor har...

Det tär. Jag märkte det inte först men det smärtar mig, denna väntan. Jag är liksom där med henne, den lilla fågeln och jag i väntrummet. I väntan på att få skiljas av något som för oss är oförklarligt. Men varje minut i det där väntrummet är troligen också en seger för henne.

Även om det ger henne lite hicka.