Tack Hjalmar

Vad vore en helg utan nattjobb. Efter en natt har man lock för öronen av hyttventilationens sus, klickandet i rälsens syllar, ljudet av stängande dörrar, skriken från fulla kvinnor och vrålen från deras manliga motsvarigheter. Men om man läser en sida H. Söderberg vid varje ändhållplats där vändtiden medger det så samlar man lite kraft, försvinner ett par minuter till en helt annan plats och tid.
Vid Hökarängen drog någon emabel yngling i en nödbroms i näst sista dörrparet längst bort från körhytten räknat. En styv promenad och tillbaka, sedan var jag sen till avlösningen. Så uppenbarar sig en individ på Gubbängens perrong som ivrigt gestikulerar och pekar mot sitt armbandsur. Du är sen!
Då var det tur att du fanns där Hjalmar, färskt i sinnet med Martin Brick och hans ungdom. Fan vet om jag inte gjort mig olycklig på karln annars.