I väntrummet




Att vänta på att någon ska gå hädan är en märklig känsla. En farmor som ligger ensam i ett kalt rum med vitmålade väggar, stel i sin säng som är flera gånger större än hon själv. Hon är som en liten fågelunge, utan tänder och huvudet för stort för kroppen. Där ligger hon och väntar. Hon vet inte längre hur man sväljer, det torde vara bland det sista som försvinner, själva sväljreflexen. Utan den inget vatten, utan vatten bryts den biologiska organismen snabbt ned. Det kommer en svart sköterska eller en vit långhårig skötare och vänder henne en gång i timmen. Senast jag var där hade dem försökt få i henne lite pudding som runnit ur den lilla fågelmunnen och bildat fläckar på haklappen. Hon tittade men det fanns ingen rörelse i ögonen, de tycktes inte riktigt kunna se. Men så plötsligt fick hon lite hicka. En svag skälvning genom kroppen förnamns men upphörde strax igen. Kindbenen stod ut som tältpinnar mellan käken och kraniet. Jag skämdes för jag var bakfull. Eller så skäms jag nu över minnet av att jag var det.

Vi skulle säga hej då till henne i det där rummet medans det mörknade ute. Jag gjorde det först. Ett enkelt hej då farmor och en lätt puss. Hon var varm om kinden, livet fanns där i ådrorna. Jag vet att det är hennes envishet, hon ger inte upp. Döden har velat räkna in henne många gånger men hon vägrar, trycker emot, troligen på rent djävulskap. Vi gick ut i korridoren utanför och väntade på pappa som skulle få en stund själv med henne. Korridoren är lysande gul och rummen man passerar har dörrarna öppna. Från rummen hördes musik, Idol var på TV. Ett burkigt skrålande. Vid hissen, där jag blev ståendes i väntan, har dem satt en plastplatta över upp- och nedknappen och borrat små hål i den så att man bara kan komma åt att trycka om man använder en blyertspenna som är placerad på ett dolt ställe. Det är således rymningssäkert, för de flesta boende. Vi åkte och fikade och pratade om vardag.

Nu sitter jag och väntar på det där samtalet. Jo det är så att farmor har...

Det tär. Jag märkte det inte först men det smärtar mig, denna väntan. Jag är liksom där med henne, den lilla fågeln och jag i väntrummet. I väntan på att få skiljas av något som för oss är oförklarligt. Men varje minut i det där väntrummet är troligen också en seger för henne.

Även om det ger henne lite hicka.

Esam är svag



Såsom singel och ensamboende har jag en profil på en utav nätets dateingsidor. En marknadsplats för ensamma mäniskor som söker kontakt. Det är således inte längre mode att betala för en annons i någon lokal blaska och hoppas att flicka möter kort tjock icke rökande med smak för höstpromenader pojke längre. Jag tittade av en händelse på mitt kontoutdrag och såg till min fasa att denna sida, som jag lagt upp mig på likt vilken prostituerad som hellst med förljugen marknadsföring och bilder, kostat 534 kronor sedan i början av september. Det kostar nämligen att vara fullvärdig medlem och ha tillgång till ett antal funktioner såsom att kunna skicka små meddelanden till varandra eller färdigskrivna komplimanger av typen "Du smälter mig som is" och "Frestande som jordgubbar" som sidans support snickrat ihop. Det kostar även att kunna skriva små korta publika inlägg som ses av alla som just i det ögonblicket och under en minut frammåt ägnar sidan uppmärksamhet. Det erbjuds även en enkel chat funktion där man kan dryfta väder och få tips på barnuppfostran.

Vad har jag, en hugad ung man, fått ut av denna sida som kostat mig närmare en hyresavi?
Två dejter faktiskt. En polis och en lärarinna. Polisen och jag drack tre öl var vilket slutade på cirka 170 kronor, lärarinnan ville prommenera och prata om sin släkt så det var ett billigt nöje. Det blev ingen andra dejt med någon utav dem eftersom ingen svarar när jag ringer. 704 kronor har således sidan kostat mig hittills och jag kan inte låta bli att tycka att det är för dyrt. Jag råkade dessutom i något ögonblick av oförstånd skriva ett sådant där publikt inlägg som lydde "Här har ni en kille med balle". Ordet balle är inte förenligt med sidans allmänna regler och ansågs vara "oacceptabelt språkbruk" vilket har lett till avstängning under närmsta veckorna vad gäller inlägg.

Det är allstå ett jävla ocker som denna lilla fascistiska värld med dess språkpoliser utövar. Att vara prostituerad kan jag nog fördra, det är månne alla någon del av sitt liv, men att betala hutlöst för det tycker författaren vara att se skam gå på torra land.