Tack Hjalmar

Vad vore en helg utan nattjobb. Efter en natt har man lock för öronen av hyttventilationens sus, klickandet i rälsens syllar, ljudet av stängande dörrar, skriken från fulla kvinnor och vrålen från deras manliga motsvarigheter. Men om man läser en sida H. Söderberg vid varje ändhållplats där vändtiden medger det så samlar man lite kraft, försvinner ett par minuter till en helt annan plats och tid.
Vid Hökarängen drog någon emabel yngling i en nödbroms i näst sista dörrparet längst bort från körhytten räknat. En styv promenad och tillbaka, sedan var jag sen till avlösningen. Så uppenbarar sig en individ på Gubbängens perrong som ivrigt gestikulerar och pekar mot sitt armbandsur. Du är sen!
Då var det tur att du fanns där Hjalmar, färskt i sinnet med Martin Brick och hans ungdom. Fan vet om jag inte gjort mig olycklig på karln annars.

DN

-Ja hej, det här är Krister Lööw som ringer från DN.

-Hej Krister.

-Ja vi talades ju vid i förra veckan när jag ringde, men då tror jag att ditt batteri dog.

-Ja...just det, nu kommer jag ihåg.

-Jo det gällde ju det här erbjudandet om att få DN gratis på vardagarna och bara betala för helgerna. Det blir då bara 219 kronor i...

-Jo du Krister, jag har redan DN. Fick den gratis av en vän. En sån där gratis period.

Paris

En vecka på undanataget gick, kan man säga. Så åter i den fadda verkligheten. Vardag är ett ord jag undviker, men det krävs i ett protestantiskt land där arbete var dag premieras och höjs upp till något gott.

- Jag ska visa dig Paris. Sa jag. Då skrattade hon lite rått och hjärtligt. Det var tydligen tvärtom. Det ser jag fram emot, var dag.

Bright light, Big city

Middagar borde man bjuda oftare. Jag är ju riktigt pysslig när allt kommer omkring, likt Din mormor.

Igår kom jag ut ur lägenheten sent på kvällen när blötsnön stod styvt till vänster i östlig riktning. Udda, lite trasiga mäniskor, höll i hattbrätten och försökte hålla liv i cigarrer. Jag gillade det, staden och dess invånare. Trots vädermakter och mörker söker vi hålla stilen, vi lite trasiga mäniskor.

Dagen innan hade H varit över på middag och jag lyckades på andra försöket att få ihop min sås till de fräsande entrecote bitarna och de grillade grönsakerna. Vinet gick åt, jag bjöd på kaffe och chockladtopp efter maten. Vi pratade om en massa ditt och datt i soffan. Hon sträckte ut sig och skulle gå hem, med lite tvekan. Jag ville somna ensam och undvek att erbjuda sängplats. Någon mystik får man se till att behålla. Vi hade ju faktiskt roligt ihop.

Timmarna innan fann Blondie sina små steg till min säng. Ruffsig och med kladdigt smink från gårdagen låg hon här som ett litet nystan, nyss kommen från någon annan säng. Vi har ett litet spel vi spelar, som bara såna som gjort slut men ändå inte riktigt kan skiljas från varandra kan spela. Vi vinner ungefär varannan gång vardera. Vi båda är dödligt svartsjuka och fäktas för uppmärksamhet, en form av den kärlek vi hade en gång. Trots allt det där tycker jag om att ha henne i min säng.

Kvällen dessförinnan var det fina vännen M. med appanage som svingade dyra krus och svammlade om båtar och saker jag i skrivande stund inte riktigt minns. Primadonnan och jag hade förskräckligt kul dock.

En helg av lite udda, trasiga mäniskor, som försöker hålla stilen.


NT: 28

Livet på en pinne

Då ska vi se. Det har bara nått några få, men här når det två till. En cyniker och en stötta. Dagar kvar i nyktert tillstånd, NT: 30. Det är nämligen 1 av 4 mål med detta år. De andra 3 kommer avslöjas efterhand.

En tjänstemans hämnd


Nå, gårdagen försvann visst, omärkligt. Lördagen bjöd på tunneltågs körning. En novis råkade köra förbi Gullmarsplan i snömodden och stammade över radion om dörrar och trafikanter. Själv satt jag där i min röda tron och gled fram mellan stationerna, lätt uttråkad. Men jag har kommit på ett fult grepp, det roar mig kungligt. Jag kan använda mig av en knapp som kallas för "pass. öppnade dörrar", det betyder att trafikanterna vid en slutstation själva kan trycka på en öppningsknapp, vips slår dörren upp och stängs sedan per automatik efter 20 sekunder. Genom att inte, som annars är brukligt, öppna samtliga dörrar strax innan avgång och ropa ut destinationen för att på så vis få med rökarna, tjattrande barnvagnsmammor och allmänt bakfulla individer, så låter jag dörrarna vara pass. öppnade. När jag då stänger vid utsatt avgångstid så hörs inte dörrstängningssignalen ut på perrongen och de satar som står där i godan ro begriper inte att tåget helt sonika kommer åka ifrån dem. Jag gör detta helst på helger när tiden för nästa avgång kan vara uppemot en halvtimme. Jag gör det av pur elakhet och egen underhållning, Ni skulle se minen på dem när dem inser att loppet är kört, det är en blåsig snöinbäddad station Hagsätra i ytterligare 30 minuter som väntar.

Ibland gillar jag mitt jobb.

Strimma

En rutin kan skönjas, en stelnande beslutsamhet i pannloben. En liten reva har öppnat sig på himlen, svår att se, men jag tror kanske att det kan spricka upp och bli fint till kvällen.